Elisa

Nu har vi spelat klart alla föreställningar med "Ringaren i Notre-Dame" och jag är så jäkla stolt över oss allihop - fan vad bra vi gjorde det! Känns ganska sorgligt att vi inte kommer hålla på med det här projektet igen, samtidigt som jag andas ut litegrann - snacka om hektiska och stressiga dagar!!
Men kul har jag haft! Tack brudar för den här upplevelsen - ni är fantastiska och har gjort ett kanonjobb allihop!

The cast!

Klockan är inte ens 9 när jag skriver dte här och ändå är jag dödstrött.
Att vara stenfigur tar faktiskt - seriöst - på krafterna!!!
Först och främst så har jag fått en helt galen träningsvärk efter att ha stått stilla i "stenfigursposer" väldigt länge under föreställningarna och dessutom så råkar jag vara en jävligt klantig stenfigur som slagit skallen i projektorn, slagit i foten i en kant, skurit mig på handen när jag bar scen och utöver det det allra klantigaste - ramlar jag ner från scenen och slår i knäet och ramlar snett. Skulle ta ett steg där det inte fanns någon scen och föll handlöst. Tydligen såg det ut som om jag kandade på skallen men det gjorde jag ju som tur är inte. Borde kanske bli stuntman?

Håller just nu även på att repa med teatergruppen eftersom vi har föreställning på lördag - så det är mycket nu! Senaste dagarna har det blivit lite sömn, lite mat, mycket andan i halsen och många bollar att hålla i luften.
Även en hel del cyklande i stressfart med alldeles för mycket tung packning, och många tysta svordomar har utdelats åt de glada människor som gått eller cyklat sådär jobbigt härligt enerverande långsamt framför mig. Fan vad avundsjuk jag har varit på dem! Som kan gå där i lugn och ro utan något att skynda till.
Igår tänkte jag att jag mest troligt kommer att dö i en stressrelaterade sjukdom innan jag fyller 18.

Men jag har så mycket som väger upp! Min fina mamma som kom och titta på föreställnigen igår, att Danne kom och sov hos mig inatt, min teatergrupp som ger så mycket energi, klasskamrater som uppmuntrar och piggar upp och dessutom all jävla teater. För även om det är med hatkärlek jag välkomnar den på såhär hektiska veckor så slutar jag aldrig att tycka att den är något av det vackraste som finns!

Idag efter teatergruppen cyklade jag hem sådär jobbigt enerverande härligt långsamt och det var så jävla skönt! Såg att Waynes har kvällsöppet till 9. Tänkte att när jag har jävligt mycket råd så ska jag gå dit med några snacksaliga vänner och sitta där hela kvällen, när jag har tid förstås.