Elisa

Okej, jag kan inte vara alltför positiv. Min kväll blev brutalt slaktad av "Lång dags färd mot natt".
Visst, jag tycker att skådespelarna var otroligt skickliga och scenografin, musiken och ljuset väldigt genomtänkt och fint. Men , handlingen var - enligt min mening - fruktansvärd!

Storyn var en tre timmar lång plåga av ångest, bitterhet, alkoholmissbruk, misslyckanden, snålhet, otrohet, sjukdom, död, ångest, alkoholmissbruk, drogmissbruk, hat, ÅNGEST, syskonrivalitet, missunsamhet, ensamhet, alkoholmissbruk, ånger, ÅNGEST, krossade drömmar, frustration, bråk, skrik, sorg och ÅNGEST i en salig blandning. 5 minuter in i föreställningen fick jag en ond klump i magen som höll i sig ända till slutet.

Jag blev inte ens rörd - det kändes bara skitjobbigt och oförutsägbart tragiskt!
Och okej, det är klart att teater ska få vara tragiskt - men någon strimma hopp borde väl varje föreställning åtminstone kunna få innehålla! Det blev bara värre och värre och jobbigare och jobbigare ju längre tiden gick.

Jag önskar att jag befunnit mig på Mullberget och lyssnat på musik istället för att ha sett en föreställning som jag bara mådde dåligt utav.

---

Nu är jag iallafall hemma i skogen och det känns riktigt skönt!

Blev dock smått panikslagen då jag fann ett stort, oranget kuvert på köksbordet med mitt namn på när jag kom hem. Jag öppnade med darriga fingrar för att mötas av kämkäcka texten "Du har börjat tjäna ihop till din pension!".

Jag är 17 år och redan gör sig ålderdomen påmind. Är det ens lagligt?!?!
Imorgon måste jag bestämma vilka fonder jag ska spara min premiepension på... vet inte ens vad en premiepension är...

Det kommer bli av.
Men helst vill jag inte fatta några sådana mogna beslut.


- Jag vill bara leva ju!
..Och andas, sova och andas