Aprilhimlen
Nu är premiären och alla skolföreställningar i Skellefteå avklarade.
Efter 9 dagar med förberedelser, repetitioner, föreställningar, trötthet, glädje, lycka för att så många kom och kikade på oss och massor av gemenskap så var det plötsligt bara att packa ihop. Jag har haft så fruktansvärt roligt den här perioden trots min jävla förkylning, och nu i efterhand känns det så sjukt konstigt att det här som jag sett framemot ända sedan jag började gymnasiet är över.
Det känns som jag lyckats övervinna knepiga utmaningar i mitt skådespeleri, lärt mig massor av produktionsarbete och kommit ännu närmare min fantastiska klass under de här intensiva dagarna så jag kan bara sammanfatta dem som; Totalt Underbara!!!
Om vi inte haft en till föreställning i Luleå nästa helg så hade jag nog dött av sorg!
Första dagen tillbaka i skolan igår innebar ett fem timmar långt nationellt prov och jag kom på mig själv med att under långa stunder inte alls skriva min debattartikel utan istället titta på mina klasskamrater och bara tänka på hur fantastiskt jävla fina, fantastiska människor, skickliga skådespelare de är samt hur mycket de hjälpt mig utvecklas.
På sidan om den här cirkusen så pågår det vanliga livet på något underligt vis.
Jag har klart med jobb för i sommar, en resa till Cypern med ljuvliga brudarna är bokad i juni
och de bortglömda skoluppgifterna ligger och skriker efter mig på skrivbordet.
Jag har just så pass hunnit få krama om min fantastiska Danne och mina goa föräldrar har jag bara träffat en tvär. Min lägenhet ser ut som ett totalt kaos och jag har glömt att se på Melodifestivalprogrammet på TV.
I måndags när vi fick sluta redan innan fyra kunde jg inte hantera det/skiljas åt från klassen så det slutade med att jag ändå kom hem efter nio. I tisdags fick jag umgås med några ljuveldruvelbrudar och igår hängde jag med Frida. Vi shoppade, jag hade fått lön så jag bjöd henne på Tatung, vi käka chokladmousse sen också, tog en fet promenad och sen somna vi till Pretty Woman.
Kan liksom inte greppa verkligheten.
Bängheten är större än någonsin!
Några av många bilder som fotats, de kan jag också sitta och stirra på i evigheter.
Efter 9 dagar med förberedelser, repetitioner, föreställningar, trötthet, glädje, lycka för att så många kom och kikade på oss och massor av gemenskap så var det plötsligt bara att packa ihop. Jag har haft så fruktansvärt roligt den här perioden trots min jävla förkylning, och nu i efterhand känns det så sjukt konstigt att det här som jag sett framemot ända sedan jag började gymnasiet är över.
Det känns som jag lyckats övervinna knepiga utmaningar i mitt skådespeleri, lärt mig massor av produktionsarbete och kommit ännu närmare min fantastiska klass under de här intensiva dagarna så jag kan bara sammanfatta dem som; Totalt Underbara!!!
Om vi inte haft en till föreställning i Luleå nästa helg så hade jag nog dött av sorg!
Första dagen tillbaka i skolan igår innebar ett fem timmar långt nationellt prov och jag kom på mig själv med att under långa stunder inte alls skriva min debattartikel utan istället titta på mina klasskamrater och bara tänka på hur fantastiskt jävla fina, fantastiska människor, skickliga skådespelare de är samt hur mycket de hjälpt mig utvecklas.
På sidan om den här cirkusen så pågår det vanliga livet på något underligt vis.
Jag har klart med jobb för i sommar, en resa till Cypern med ljuvliga brudarna är bokad i juni
och de bortglömda skoluppgifterna ligger och skriker efter mig på skrivbordet.
Jag har just så pass hunnit få krama om min fantastiska Danne och mina goa föräldrar har jag bara träffat en tvär. Min lägenhet ser ut som ett totalt kaos och jag har glömt att se på Melodifestivalprogrammet på TV.
I måndags när vi fick sluta redan innan fyra kunde jg inte hantera det/skiljas åt från klassen så det slutade med att jag ändå kom hem efter nio. I tisdags fick jag umgås med några ljuveldruvelbrudar och igår hängde jag med Frida. Vi shoppade, jag hade fått lön så jag bjöd henne på Tatung, vi käka chokladmousse sen också, tog en fet promenad och sen somna vi till Pretty Woman.
Kan liksom inte greppa verkligheten.
Bängheten är större än någonsin!
Några av många bilder som fotats, de kan jag också sitta och stirra på i evigheter.
Kommentarer
Trackback
